Struktur- vs individperspektiv och varför vi ska prata om beteenden istället för förövartyper.

I de allra flesta fall brukar den jämförelsen användas av mig när jag förklarar för någon att det inte går att börja prata om individer (”inte alla män…”)när diskussionen om strukturer i samhället är uppe på tapeten. Det dödar strukturanalysen, för det finns alltid exempel på individer som inte utsätter andra för våldsbrott till exempel. Faktum är att de allra flesta männen inte våldtar eller trakasserar. Det innebär inte att det inte är läge att prata om att 98 % av alla som är misstänkta för våldsbrott är män. (Jag skriver just misstänkta för bara 8 % leder till åtal, och då ska vi komma ihåg att BRÅ hävdar att det bara är 23 % som anmäls alls.)

Nu är jag inte så väldigt bevandrad inom våldsbrottsstatistiken, men att det är ett problem att män som grupp är vansinnigt överrepresenterade är helt tydligt. Ett annat problem är att vi, både kvinnor och män, verkar tro att det är en viss typ av män som utför dessa handlingar, skumma extra aggressiva män. Vidare blir vi matade med den felaktiga bilden av att det ligger ett ansvar hos kvinnan att inte bli utsatt, det finns en uppsjö av tips och listor på förebyggande åtgärder kvinnor kan vidta för att undvika att bli ett offer. Att män ar farliga och kvinnor kan/ska skyddas är något som många anser vara en sanning i samhället och det påverkar såklart oss alla i arbetslivet också. Att många går omkring med en bild av hur en förövare är och ser ut som inte är applicerbar på speciellt många i ett kontorslandskap gör att allt som kan likna trakasserier och särbehandling viftas bort som individproblem och därför kommer vi aldrig åt rotorsaken.

Visst kan kopplingen mellan grova våldsbrott och lite lightvarianter av trakasserier på arbetsplatsen verka ha en svag koppling, men jag tror att vi behöver börja prata om maktutövande och kränkningar som beteenden där grova och mindre grova ageranden ses som beteendevarianter av samma art. Det är också viktigt att vi håller fokus på just beteende och inte alltid  bara avfärdar agerandet genom att prata om att individen i sig är orsaken. En av anledningarna till att vi behöver ändra vilken vinkel vi analyserar utifrån är att om individen i övrigt är en person som många ser upp till eller som för det mesta beter sig bra så tillåter vi mer. Titta bara på Steubenville-målet. En tjej blir våldtaget i timmar och det dokumenteras och delas i sociala medier, de två killarna som utförde detta var uppskattade sportkillar i staden, och många ansåg att offret skändade deras rykte (jag vet, what the f*ck!?)

Här kan man läsa om händelsen. Och här lite reaktioner från twitter om man inte känner till målet sedan innan.

Vad jag försöker komma fram till genom alla exempel är insikten om att för att kunna jobba med strukturella problem så måste vi ändra sättet vi resonerar på. Förslagsvis kan man börja så här:

  • Struktur- och individdiskussioner är rätt väsensskilda, och bör inte blandas ihop för man missar poängen oavsett vilken man pratar om för tillfället. Det är tidvis svårt, men det finns så mycket att vinna på att skilja dessa åt.
  • Det finns ingen speciell förövartyp. Kan vi frångå den gamla illusionen om äckliga gubben i blottarrock så är vi betydligt mycket närmare en diskussion för att inte tala om anpassade konsekvenser för dåliga beteenden. Det här är en förutsättning för att arbetsgivare ska bli bättre på hanteringen av trakasserier.
  • Alla bör läsa på om våldtäktskultur, det påverkar mer än när ensamma kvinnor går genom mörka parker mitt i natten iförd kort kjol och klackar. På arbetsplatser märks det främst genom jargong män emellan, reducering av kvinnor, glorifiering av mansnormen där aggressiva beteenden höjs upp och där beteenden som enligt normen anses kvinnliga förlöjligas och hånas och degraderas till rollen som offer, exempelvis kvinna eller homosexuell. Det kan också märkas genom kommentarer om en kvinnlig och en manlig kollega ska arbeta ihop, kvinnan kan få höra skämt om att hon ska akta sig, och mannen kan få uppmaningar om att hålla sig i skinnet osv. Jävligt obehagligt enligt min mening. En av tio anger att de blivit trakasserade på jobbet. 6% av männen och 16 % av kvinnorna.
    Här kan man läsa mer om våldtäktskultur.
    Och här finns en handbok om sexuella trakasserier som Natil del Sante, jurist på TCO tillsammans med Sonja Schwarzenberger gett ut.
  • Slutligen, arbetsplatser är inte på något sätt en frizon. Ju snabbare det accepteras desto snabbare kan vi komma tillrätta med problemet.

Jag har under flera år uppmärksammat ämnet, visat exempel på vad jag själv och kvinnliga kollegor får vara med om. Men det går långsamt. Okunskapen är stor, framför allt kring hur man ska agera. Det är inte enkelt att sitta i en position där man förväntas ha lösningar på allt heller, så jag förstår att det uppstår förvirring. Jag tror att en del av lösningen kan vara utbildning för chefer och medarbetare i ämnet och någon form av diskussion i politiska sammanhang kring vilket ansvar arbetsgivare har. Det blir svårare att sopa saker under mattan om alla vet att alla ser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s