Feministdelegationen är här nu.

Jag hoppas så innerligt att jag någon gång i framtiden kommer kunna säga det på riktigt när jag och mina meddeleganter (heter det ens så?) knackar på hos olika företag och granskar allt från hur jargongen på företaget är till om det förekommer några osakliga löneskillnader för att det i framtiden är extremt skamligt, för att inte tala om olagligt, att driva företag som inte behandlar alla lika. Till dess tänker jag att lite aktivism i arbetslivet är bättre än inget, och ännu bättre om vi opererar i grupp. Jag citerar Assata Shakur:

”Nobody in the world, nobody in history, has ever gotten their freedom by appealing to the moral sense of the people who were oppressing them.”

En kan ju inte annat än att hålla med. Jag själv har ofta fått höra att jag ska ”sälja in jämställhetstänket”, att ”god ton” är viktigt, att jag ska välja mina strider och så vidare. Visst ligger det något i det, men jag kan helt ärligt inte svara på vad det skulle bli för effekt om jag och andra med mig körde lite mer mysfeministimage. Så här, om Rosa Parks hade bett snällt om att få sitta och hänvisat, med god ton då såklart, till alla människort lika värde och rätt till lika behandling oberoende hudfärg, hade det verkligen blivit någon förbättring då? Förmodligen inte säger jag. Samma sak gäller kvinnors och mäns lika rättigheter, och skyldigheter för den delen. Så, tanken är att hitta sin inre vardagsaktivist och agera där man kan. Att våga vara obekväm (vem vill vara beskedlig i alla fall?) så vi lite snabbare uppnår jämställdhet. Jag har märkt att folk oftast inte beter sig illa för att de är onda, utan på grund av okunskap. Alla är barn av sin tid, och bilden vi matas med är en normaliserad patriarkal struktur, och det krävs ett individuellt engagemang för att se det. Annars känns det bara normalt. Men hopp finns- så fort de feministiska glasögon är på är det svårt att inte se. Det är en lärandeprocess, men som Lina Thomsgård brukar säga, börja med att räkna bara. Efter inte alls lång tid kommer strukturer synas och då är det svårt att inte se. Jag tror verkligen att det är ett bra ställe att börja på- visa på konkreta missförhållanden. Okunskap omöjliggör förändring, och ser du själv inte ett problem så är du med största sannolikhet inte varken benägen eller motiverad att agera.

Det är där vardagsaktivismen börjar. Berätta vad du ser utan att värdera. Låt folk omkring dig dra sina egna slutsatser.

Första reaktionen kommer vara:

inlägg1

För att sedan gå över till:

inlägg2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s