Feminister och feminister

Ett motargument jag ofta möter från, ska vi kalla dom ”meningsmotståndare”, är att ”men ni feminister vet ju inte ens vad ni tycker himla kappvändare” (eller andra lite mer grafiska ordval förekommer ju också). Det här argumentet visar på att det finns en bild av att OM man tycker något, och herregud ens kommer på TANKEN att uttala sig om kvinnoförtryck, patriarkat och ojämlikhet så måste det vara en ren linje. INGA, låt mig upprepa- INGA variationer i åsikt får förekomma för att inte allt man säger ska ogiltigförklaras.

Men får jag förklara då? Skoja, det var en retorisk fråga, klart jag får. Feminism är en samling rörelser och ideologier vars mål är att kvinnor ska ha samma rättigheter, möjligheter, skyldigheter, makt, inflytande osv. Sedan finns shit loads of olika sätt man kan ta sig dit, pre-cis som i politiken! Vissas kunskap om feminism räcker hit- de vet att det finns olika grenar som likarts- och särartsfeminism, liberalfeminism, radikalfeminism mm. Lite som i politiken också- man kan se det som olika partier som vill göra landet till sin version av underbar. Men även här stöter båda rörelserna på patrull ibland. För inom både politiken och feminismen kan man, håll i er nu, BLANDA! Ja! Jag vet- det är helt sinnessjukt! Det går att tänka själv, vi är ändå individer med unika uppsättningar erfarenheter vilket leder till helt unika analyser. Med det sagt kan vissa analyser bli helt galna, andra leder till nya sätt att göra saker bättre.

 bollywood india indian kwk koffee with karan GIF

Jag tycker att det är väldigt mycket mer givande att prata om politik och feminism utanför de redan etablerade gränserna med färdiga åsiktspaket, om man bara ska argumentera utifrån färdiga mallar så kommer vi med mindre sannolikhet fram till något bra, det är redan gjort. Om vi däremot utmanar de här gränserna kommer nya lösningar födas. Men för att kunna göra det måste vi slå oss fria från de trygga åsiktspaketen som finns, och det är inte alltid lätt. Sedan finns det ju sämre varianter också, vissa borde absolut inte försöka sig på nya mixer av åsikter (hej Kinberg-Batra och Åkesson), det blir inte så bra tror jag.

Man behöver inte tycka lika om allt, vi kan ändå supporta våra fellow feminister i vått och torrt.

Män förklarar saker för mig

Måste berätta om en för mig rätt komisk händelse förra veckan. Okej så jag kom till jobbet, varvar mellan två platser/uppdrag för tillfället så jag var på det ena där jag jobbar med två män i ett uppdrag. Alltså båda är kunniga och så, men den ena är SÅ.INTRESSERAD av det vi jobbar med. Tänk er typ en entusiasm som kanske kan liknas vid ett Jehovas vittne som får svaret vid dörren denne plingat på att ”Ja men gärna, kom in, vill du ha kaffe, jag vill höra allt, var skriver jag på så jag blir medlem” (blir man medlem?). I alla fall- den minen så fort anledning att berätta något om detta uppenbaras!

Så, jag kom in på jobbet en dag och vi satt bredvid varandra och jag ställer en kort fråga om ett verktygs funktion. Han svarar, jag tackar och går vidare med mitt liv. Trodde jag. Men här hade en låga tänts, han anade att det kanske fanns en kunskapslucka hos mig som kunde bli hans mission in life att fylla. Tillfället var för magiskt för att missa (antar jag att han tänkte).

Men, jag är ju inte den anonyma sortens feminist. Nej nej. Jag har ju under årens lopp lyckats marknadsföra mig själv som praktiserande feminist också, så himla smidigt att alla liksom vet från början att här är det ingen idé att tabba sig med diverse sexistiska felsägningar, folk vet att med mig i rummet gör man inga slarvfel som att kalla en chef slentrianmässigt för han fast man inte känner till könet. En levande påminnelse om att alla kan bättre skulle jag säga. Åh gud- hybris!

Så, min kollega VET att mansplaining inte är ett socialt accepterat beteende i vår grupp, så han frågar försynt om jag vill att han ska berätta mer om vilka fantastiska livsförändrande superfunktioner verktyget kan erbjuda. Nej sa jag, behövs inte, jag lovar att säga till om och när jag vill ha en genomgång.

Vad gör han då? Jo han ställer sig bredvid mig och börjar berätta ändå. Jag bara:

Nu var det ju liksom ingen som dog av att han tog sig friheten att berätta saker för mig som jag inte hade något behov av att veta. Möjligen slösades några dyrbara minuter av mitt liv bort men det var väl det. Men medan han stod där och berättade ointressanta saker zoonade jag ut, och in till min imaginära tänkarplats och började fundera på var det här oförklarliga självförtroendet hos vissa (läs: vissa män, *inte alla män™*) kommer ifrån. Vad ÄR det som gör att så många liksom är helt oförmögna att bedöma relevansen för mottagaren i det dom säger? Vad får dom att kunna med att liksom kidnappa ens uppmärksamhet, ta den i gisslan?

Jag tror att en bidragande orsak, eller rättare sagt bidragande till att sanningen undanhålls för dessa, är att kvinnor ofta drillats in i att man ska uppmärksamma män, och män har drillats in i att det de säger är viktigt. Alltid. För alla. Vi kan se detta överallt, mäns utrymme är störst. Genom att vi ”låter dom hållas”, ”inte vill skapa konflikter eller dålig stämning” genom att inte säga att ”nej men nu får du allt ta och lyssna också” så upprätthålls snedfördelningen. Ett exempel från senare samma dag, jag satt i möte med 5 män, jag var enda kvinnan. Och alltså my lord, jag blev avbruten hela tiden. Tillslut höjde jag pekfingret och avbröt avbrytandet med ett ”lyssna innan du svarar” och alltså stämningen som spred sig.

Problemet med avbrytande var som bortblåst, så min teori är att folk generellt vet vad man borde och inte borde göra och säga osv. Men det skits i helt enkelt. Vi måste säga till när sånt här sker, hur ska vi annars få till en förändring? Jag tror inte att de menar illa alltid, men det spelar inte så stor roll faktiskt. Det är ju inget nytt och vi har alla möjligheter i världen att göra oss själva insatta i problem. Och jag tänker inte anta att män skulle vara några grottmänniskor som inte är kapabla att få tag i information, därför har jag den förväntningen på dom, inte bara att de ska sätta sig in i världen utan att de också ska agera på informationen.

Men tills att fler levererar på förväntningarna så får vi väl påminna.

Varför ska vi inte hålla på och köna egentligen?

Senaste tiden har jag fått anledning att förklara det här med könande. Detta med anledning av lite protester mot det från min sida då, för ovanlighetens skull. Skoja, ni vet att jag roddar jämställdhetsfrågor på heltid, all day erryday så att säga. Men detta har alltså dykt upp för att barnet i familjen liksom börjar förstå lite nu, hon förstår enstaka ord och vi kan liksom kommunicera mer och mer. Detta har fört med sig en ökad insikt om vad folk säger. Och oh my lord have some mercy, mitt stackars feministhjärta dör en smula dagligen alltså. Detta eviga berömmande och könande.

Vi har ju tidigare snackat om de eviga fin- och sötkommentarerna, men inte lika mycket om könandet. Det eviga. I och med detta har jag märkt att det inte är något som många reflekterat över, men när man förklarar så förstår de flesta ändå, därför tänkte jag att jag skulle sortera lite så att fler kan sprida ordet så att vi kan förändra tillsammans, vad mer kan man göra?

Så. Jag tänker att vi kan dela upp det lite så ni får koll.

”Vad är könande? Kan man få några exempel?”
Själv-klart! Några vanligt förekommande könanden är att man väljer att ange kön när man ska hänvisa till någon.
”Betala till killen i kassan”
”Gå och säg hej till flickan där borta”
”Grabbar- kom in och ät nu”
”Välkomna ombord på tåget mina damer och herrar”

Detta är ju när man antar att personen/personerna är av ett visst kön pga t.ex klädsel som är könsnormativ. Men det könas också utan att det finns en signal som antyder något om kön, då väljer vi att köna utifrån våra personliga fördomar. Leksaker som nallar, tecknade filmkaraktärer, djur antas ex-tre-mt ofta vara av killsort. Jag har fått börja säga till folk vilka av mitt barns gosedjur som är tjejer så det blir en mix. Han han han är det hela tiden. Med undantag för dockan, den antas vara en hon.

Vi könar ju också gärna olika yrkesutövare utifrån våra förutfattade meningar.
Person 1: ”Läkaren är strax här”
Person 2: ”Vet du när han kommer?”

Person 1: ”Du ska maila frågan till min chef istället”
Person 2: ”Jaha, vad har han för mailadress?”

Ni förstår ju, inte helt upplyftande beteende hos människor alltså.

Bildresultat för disappointed gif

Ett annat sätt att köna är att klä barn olika utifrån biologiskt kön. Det är också att köna att ge barn leksaker utifrån vilket kön de har, det i sin tur leder till att barn i och genom leken får olika möjligheter att utveckla olika förmågor och fördomen börjar bli en självuppfyllande profetia. Barn vill ju också passa in och göra rätt, så när man gör som man förväntas göra så får man uppmärksamhet och beröm, vilket förstärker beteendet ytterligare. Man kan läsa på om effekten av positiv förstärkning om man undrar mer. Igen styr vi in dom små liven i snäva mallar enbart på en aspekt, det biologiska könet. På detta sättet SKAPAR vi olikheter som genom livet förstärks ytterligare av det konstanta skiljande på tjejer och killar. Du kommer dessutom finna dig i sammanhang med andra av samma kön för att ni drillats in i samma intressen- där kommer ni som grupp färgas av varandra och ert intresse som kanske är hästar kommer fortsätta uppfattas som tjejigt. Produkter riktade till hästmänniskor kommer således rikta marknadsföringen mot tjejer för att det är det som definierar gruppen nu. Så nästa gång någon hävdar att det skulle vara någon gen eller ett hormon som styr våra intressen så kan du visa det här.

”Varför är det fel att köna? Man ÄR ju killar och tjejer!”
Ja det är ju rätt i de flesta fallen rent biologiskt kanske, inte alla. Problemet är att genom att vi konsekvent delar in människor som har olika intressen, förmågor, personligheter i två grupper utifrån kön så förutsätter vi också vad de ska ha för intressen förmågor och personligheter pga att kön i vår värld är tätt sammankopplat med förväntade beteenden utifrån det. Detta gör att vi hämmar barn från att upptäcka sin egna mix, vilka de är helt enkelt. Det handlar inte om att tvinga in alla i mitten, utan om att skapa utrymme för varje individ att utvecklas till vad den vill utan att bara ha tillgång till halva paletten. Dessutom har vi till stor del kvar en bild av att kvinnligt och manligt ska vara varandras motsatser, om män är modiga är kvinnor svaga. Om män tar plats tar inte kvinnor det. Varför skulle vi skilja oss åt så vansinnigt? Hormoner? Till viss del eventuellt, men rollerna idag är helt klart till största delen en social konstruktion.

Tips: Om man börjar med att bryta ner vad vi menar med killigt/ tjejigt/ manligt/ kvinnligt till beteenden istället för att bara benämna det med kön så tar vi första steget till att prata mindre fördomsfullt. 

För att svara på frågan varför det är fel så kan jag väl bara hänvisa till att jag generellt tycker att det är fel att gruppera människor och ge dessa egenskaper baserat på den. Att dela upp på kön är för mig lika fel som att dela upp på hudfärg, religion, sexuell läggning eller inkomst- OM.DET.INTE.ÄR.RELEVANT.I.SAMMANHANGET. Ibland kan det vara relevant att dela upp människor utifrån kön, eller religion, men fan sjukt långt ifrån lika ofta som det görs. Precis som jag skrev innan så är det bland annat genom uppdelning vi SKAPAR olikheter. Så lägg detta på minnet om något när ni ska fundera på eller diskutera varför man ska köna eller inte- är det relevant? Om ja- go on- köna på bäst du vill. Är det inte relevant, låt bli. Svårare än så ska det inte behöva vara.

”Vad får det för konsekvenser att köna? Alltså inte bara att diverse genusföräldrar blir sura?”
Eftersom massa olika saker i samhället visar hur kvinnor ska göra och hur män ska göra, se ut som, vara intresserade av, bete sig som osv. så förstärker könande av barn och vuxna en bild av att vårt kön är viktigt och är det som främst definierar oss som människor. Hade kön inte varit så tätt sammankopplat med förväntade beteenden så hade könandet i sig inte gett så allvarliga konsekvenser. Men nu är det tyvärr inte så och därför vill jag att vi lägger ner könandet och istället fokuserar på individer och gör uppdelningar när det behövs utifrån relevans i sammanhanget. T.ex kan man byta ut könande på gympan till uppdelning utifrån längd/ snabbhet eller ledarförmåga. Om man bara ska nämna något.

Hade man benämnt alla utifrån hudton i samma utsträckning som vi benämner varandra utifrån kön så hade det skapat grupperingar utifrån just hudfärg. Människan VILL sortera, vi behöver ha vissa förutfattade meningar för att ta oss igenom dagen- t.ex om en person kommer springande mot en med tillhygge och jähähävligt aggressiv uppsyn så SKA man nog lägga benen på ryggen. Men när våra förutfattade meningar inte servar oss utan skapar felaktiga bilder och begränsar oss så tycker jag att vi ska sluta med det. Och kom ihåg, jag säger INTE att vi inte får ha beteenden som är (med dagens definition) manliga och kvinnliga. Jag säger att vi väl istället kan lossa på reglerna och förväntningarna kring vem som uppvisar vad och kalla dom för dess rätta namn istället för en fördom?

Vi blir som vi representeras eller?

På alla hjärtans-dag fick jag boken En annan historia av min kille. Ni förstår vilket jävla kap jag har gjort. Och jag hade kunnat mala på i en evighet om vilken lyckans ost jag är av alla möjliga anledningar kopplat till den här människan, men idag ska vi istället gå in på en  grej jag läste in inledningen av boken. Där var det en mening om det här med representation. När man granskar vilka som syns och nämns i medier, läroböcker osv så är det ta mig fan alltid män som utgör majoritet. Och i boken sa Lina Thomsgård som gjort boken att den här skevheten, där kvinnor verkar utgöra 5-10 % av det totala utrymmet skapar en felaktig bild av att det ska vara så i verkligheten också.

Det fick mig att tänka på när jag räknade hur många kvinnor och män som syntes på vårt intranät. Det påminde mig om vad vi som åker kollektivt möts av för kvinnonormer och mansnormer i reklamen på väg till jobbet och hur det färgar allas vår syn på vad vi förväntar oss. Tänk också på filmer, vi matas med att kriminella oftare är ickevita, att kvinnor har en liten procent av talutrymmet, att en kvinna med klackar och visst smink inte är smart, att specialister är män. Att mäns ord står över kvinnors.

Vet ni hur ofta jag som kvinna får helt självklara saker berättat och förklarat för mig? Ofta om man säger så. Vad tror ni- ska man skicka vidare?

Det jag vill komma till är att jag tycker att det är SÅ viktigt att fortsätta orka ifrågasätta skev representation. Att det inte alls är en struntsak som inte gör någon nytta. Jag tror det gör stor skillnad att andra än män syns. Och att andra än män syns med rätt andel och som dom är, inte bara som en smal norm hävdar att man ska vara. Nu när jag kommit tillbaka till jobbet och följt nyheterna på vårt intranät dagligen så har jag noterat en förändring faktiskt. Det är inte bara män. Men innan jag ställer till med stort firande av minskad skevhet ska jag följa ett av mina egna favvoråd jag brukar dra till med när jag ska läxa upp folk i att BLI mer jämställda, nämligen att räkna. Alltid börja med det, då har man fakta, inte åsikter, man vet HUR skevt det är inte bara ATT det är det. Så jag får väl återkomma med om min nya magkänsla stämde eller inte om några veckor typ.

Tills dess- keep fighting for en helt självklar plats i samhället!

 

 

 

 

 

 

 

 

Återkomsten

Då har man gjort sin första jobbvecka, nästan två, på ett år. Känns ju tidvis konstigt att vara separerad från den korta personen som jag suttit ihop med ett bra tag nu, men rätt skönt att hänga i en miljö bland vuxna människor. Jag tror att banklivet kommer föda den här bloggen med intressanta historier i alla fall, även fast jag givetvis hoppas att den under året jag varit borta genomgått en radikal feministisering. Men av allt att döma så nej, inga radikala svängningar vad jag kan se.

Än så länge har jag inga drastiska saker att berätta, men under veckan har jag noterat en liten svårighet i förståelse hos vissa. Jag vet inte hur den här temporära lilla hjärnvurpan liksom ens händer, men icke desto mindre har jag fått erfara den. Folk, som ändå vet att jag skaffat barn med en person jag liksom lever ihop med, undrar vad jag har gjort av barnet nu när jag jobbar. Jag bara:

All-t-sååå, hon är 11 månader, inte så fasligt vanligt att börja förskolan så tidigt och att frågan, som jag ändå fått från runt fem olika personer inte ens löd ”Är barnet hemma med sin pappa?” utan ”Var är barnet när du jobbar? Förskolan?”. Händer det killar? Får dom frågan när de vistas utanför hemmet utan barn vad de i hela fridens namn GJORT AAAV SITT STACKARS BAAARN? Let me guess? Nej. Dock möts ju pappan i min lilla familj av allmän misstänksamhet och får oombedda ”goda råd” från främlingar på bussar och liknande. Tanter som ska tantsplaina hur han ska ta hand om sitt barn. Typiskt ohärligt beteende om man frågar mig då. Jag vet inte hur man ska hantera detta- med humor? Spela sjukt förvånad.

Ja och en bubblare från banken. Här om dagen satt jag i godan ro och jobbade och överhörde en diskussion. En person beklagade sig över sin ekonomi och undrade när den årliga bonusen skulle betalas ut. Hans kollega undrade varför han behövde en extrasumma, och jo förstår ni, hans vinkyl hade nämligen gått sönder och det var ju en smärre katastrof. Han oroade sig speciellt mycket för ett parti champagne som han hade köpt loss av någon vän. Ni hör ju nivån på livsproblemet för den här stackars kraken till människa behöver genomlida. Där satt jag och fnissade för mig själv och tänkte att det eventuellt kommer bli ett stående inslag här, en bankers hårda liv.

Varför män som hatar kvinnor säger att de älskar kvinnor

Har ni också tänkt på att män som tillsynes känner starkt hat och vilja att kontrollera kvinnor och deras rättigheter ofta också hävdar att de äl-sk-AR kvinnor. De älskar kvinnor så till den milda grad, de älskar dom så mycket att liksom ingen annan nog älskar kvinnor så mycket som dom. Bildresultat för sexist face gif

Det är män som vill begränsa rätten till abort, de älskar kvinnor så mycket så de vill skydda dom från risken att begå ett misstag de kommer ångra när modersinstinkten kommer.

Det är män som går på gatorna och vaktar svenska kvinnor och ”skyddar” dem från allt ont, som män av annan härkomst än svensk. De älskar kvinnor, så mycket. Det är DÄRFÖR de vill skydda kvinnor.

Det är män som bryr sig om prostituerade kvinnors rätt att välja att jobba med prostitution, för att de älskar kvinnor så mycket att de vill skydda deras rätt att välja vilket liv de ska ha.

Det är män som slår vakt om sina döttrars renhet aka oskyld, för de ÄLSKAR kvinnor och vill värna rätten att vara ren.

De här männen, männen som pratar om och engagerar sig i kvinnors liv på de här sätten och Gud vet vad mer säger oftare än andra män att de älskar kvinnor. Herregud Trump nu senast om vi ska ta ett världskänt exempel hävdar ju att han älskar kvinnor utav bara helvete. Så han kan ju inte vara sexist, som stackarn blir anklagad för att vara. Felaktigt påhoppad, hur kan världen inte se att han är värsta snälla killen som bara älskar kvinnor och DÄRFÖR kan han inte mena illa?

Jo. Nu ska jag förklara. För det får vara slut med lurendrejeriet här i den här lama täckmanteln till dolt kvinnohat.

De här männen, de älskar inte kvinnor per se. De älskar kvinnor som håller sig på mattan. Normmattan som de, helt utifrån egen smak och preferens definierar i sina små huvuden. Det här påståendet används för att släta över missöden som sexistiska kommentarer och annat kvinnoförtryck. ”Nej men jag kan inte ha förnedrat dig med skämtet om att kvinnor hör hemma i köket, jag älskar ju kvinnor. Så snäll mot min fru och jag har döttrar också- värsta snälla killen, älskar kvinnor, min mamma är min förebild. Jag är typ som Gudrun Schyman för världens kvinnor.” Känner ni igen resonemanget?

Jag vet inte många som öppet säger att de är kvinnohatare eller inte respekterar kvinnor, men jag vet många som hävdar att de är och gör det motsatta. Älskar och respekterar kvinnor. Jag skulle nog våga hävda, helt utan siffror men ändå, att de allra flesta män idag skriver under på det sistnämnda. Ändå har de allra flesta av oss kvinnor råkat ut för sexism i massa olika former. Oftast inte av en man som öppet glider omkring med en t-shirt med trycket ”Kvinnohatande sexist och stolt”. Nej utan av helt vanliga killar. För här är grejen:

De här männen respekterar kvinnor som faller in i normen av hur en kvinna ska vara och bete sig, de respekterar respektabla kvinnor. Om en kvinna däremot är för full- kanske bad om en våldtäkt eller åtminstone lite tafsande? Om en kvinna är otrogen- då kanske hon bad om lite hemmavåld? Om en kvinna är fattig och drogmissbrukare- då kanske det är okej att betala för sex för hon behöver pengar och liksom kanske valt det livet? Om en kvinna är thailändska och man är på semester med grabbarna- då kan lite köpesex kanske vara okej ändå?

Man kan inte säga att man respekterar kvinnor om man inte respekterar alla kvinnor. Precis som du inte kan säga att du är antirasist om du bara är respekterar vissa men inte andra. Så nästa gång du hör en man deklarera lite oftare än andra hur mycket han älskar kvinnor så kan det vara läge att lyssna extra noga för där kommer det komma sexism inom loppet av tre sekunder i någon form, och från och med nu kommer han möta en lite annan diskussion.

Lite svensk hederskultur

Fan jag försökte hitta posten på Facebook igen men misslyckades, det var i alla fall en gammal kollega till mig som kommenterat en av hans vänners bild på Facebook. Bilden föreställer fyra 16-18 åriga tjejer i balutstyrsel, med en kommentar om att han nu behöver ladda bössan. Kommentarerna till bilden följde samma tema, det var ”ojojoj, ja det förstår man”, ”höhö, man vet ju hur grabbar i den åldern är”, ”Killarna i deras ålder är precis som vi var då *om du fattar vad jag menar*- bara att ladda den där bössan. Hö.Hö.Hö”

Det här förhållningssättet till tjejer som växer upp och närmar dig vuxenålder är inte ovanligt, den här retoriken är jättevanlig. Den är helt frånvarande när det kommer till killar som börjar bli vuxna. Sällan ser jag mammor skrocka på Facebook om hur deras småpojkar nu får börja akta sig för de helt okontrollerade jämnåriga tjejerna. Man vet ju hur dom är.

Jag funderade länge på om jag skulle skriva något, men på grund av att jag knappt känner den gamla kollegan, ändå tio år sedan vi jobbade på samma ställe, ännu mindre hans vän så skulle en kommentar om företeelsen med största sannolikhet inte landa väl. Att kommentera någons föräldraskap i ett så offentligt forum som Facebook brukar också leda till försvarstal istället för reflektion.

Jag funderade sedan på om reaktionerna från de som kommenterade hade varit likadana om pappan som lagt upp bilden hetat Muhammed, och dottern haft slöja. Hade en bunt svenska män skrattat igenkännande och bara ”oklart om man vågar släppa ut tösabiten, bäst att du som familjefar beskyddar henne”. Jag tror inte det.

Jag vill inte på något sätt rättfärdiga ett ”kvinnobeskydd” (frihetsberövande snarare) pga religion eller kultur, det gör jag inte. Jag vill med jämförelsen visa att vi ser på hederskultur på olika sätt beroende på om utövarna är av svensk eller utländsk härkomst.

Det finns skillnader i utövanden men det är likförbannat hederskultur. En sida av mig kan förstå det ur ett föräldraperspektiv, man vill aldrig att ens barn ska råka ut för något dåligt. Och tyvärr har vi ett kvinnoförtryck, en matchokultur och en mansnorm som i värsta fall kan ha dödlig utkomst. Klart man vill skydda från det. Men retoriken, vi måste tänka på hur vi pratar om saker så vi inte normaliserar och cementerar dåliga mönster, som att tjejer som piffat till sig och eventuellt är alkoholpåverkade blir villebråd per automatik. Skippa hagelbössesnacket. Istället borde vi ge barn och ungdomar (och vuxna också för den delen) rätt verktyg och ord för att beskriva saker, språket styr mycket hur vi ser på saker. Om vi istället pratar om grupptryck, mansnormer, samtycke och våldtäktskultur så synliggör vi strukturer och kan därigenom börja förändra. Att som man ta ansvar för hur man pratar om och med kvinnor är det bästa man kan göra. Att genom sitt eget agerande förändra normen för hur män är mot kvinnor är nog mer effektivt.

Tusen gånger bättre än att ha en himla massa pappor som hasar efter sina döttrar medan folks söner springer runt och tränas in i en sjuk mansnorm som inte är bra för någon.