Nej, inte så

Ibland (läs: typ varje dag nästan) så uppstår en situation där jag känner ett en-or-mt behov att att säga ”Nej, inte så”. Man skulle kanske kunna tro att det är till den korta personen här hemma, men icke. Eller jo ibland när hon använder sina klor (visste inte förr att bebisar faktiskt utvecklade hårda sylvassa kloliknande rivdon på fingrarna som inte ser mycket ut för världen men som i kombination med en vilja av stål och nyfunna små fingermuskler blir det perfekta tortyrredskapet om de skickas in i till exempel näsan när man försöker sova eller varför inte samlar ihop kindens yttersta hudlager för att liksom mos/riva. Jag visste inte att kindens yttre och inre hudlager kunde separeras men det har barnet ifråga visat många gånger att just min kindhud kan. Vilken avstickare det blev. Back to nejsägandet.)

Impulsen att rätta folk uppstår främst när andra människor ska ha med nämnda torterare, eh jag menar barn att göra. Jag ägnar många av dygnets timmar åt att fundera på hur jag på ett så milt och mysigt sätt kan framföra min åsikt, som när det har med mitt barn att göra, bör betraktas som en regel av andra. Tycker jag. Om man vill hålla sig på god fot med mig så att säga.

claire-house-of-cards

Grejen är att de allra flesta omkring oss alltid vill vårt bästa och är finfina människor på alla sätt och vis. Och ett otränat öga skulle inte se några som helst fel i bemötandet. Men jag som spenderat extremt många timmar med att vältra mig i information om hur vuxnas bemötande mot barn påverkar dom ser ju lite mer ett himla minfält när andra ens tilltalar barn. Jag vet inte hur mycket man kan säga åt människor att de ska ändra på sig för att jag har en åsikt om hur just vår dotter bör bemötas. Eller hur mycket man kan förvänta sig att folk sätter sig in i feministiska uppfostringstankar.

Tänkte att jag skulle gå igenom några vanliga grejer som händer och hur jag tänker kring dessa så får väl ni hojta till om något kan ses på något annat sätt än jag ser på det. VKM (vita kränka män), och maskulinisters åsikter undanbedes ovänligt och bestämt.

Fin
ALLT, precis ALLT kommenteras som fint. Fin bebis, fina kläder, fina tänder, fina leksaker, fint leende, tar grejer fint, dreglar fint, viftar fint, ta mig fa-an bajsar fint säkert också. Och fint kan ju betyda väldigt mycket mer än att något ser fint ut, det kan vara en synonym för bra också. Men genom att överösa henne med att allt är fint kommer hon uppfatta att finhet är eftersträvansvärt, att om något inte är fint så är det inte bra. Människor är på vissa sätt enkla varelser- det vi får uppmärksamhet och beröm för- det gör vi mer av. Gäller inte bara barn utan i allra högsta grad även vuxna, jag jobbar egentligen uteslutande med metoden positiv förstärkning när jag coachar människor i hur de ska få till beteendeförändringar hos andra. Så, därför vill jag att folk använder massa andra ord än fin så att vår dotter inte får den felaktiga bilden av att fin är det viktigaste av allt. För fin kommer när hon växer upp innebära massa olika saker beroende på vad fin-normen är för tillfället och jag vill att hon ska få med sig andra värderingar hemifrån än det. Det kommer hon garanterat bli varse tack vare samhället och rådande könsnormer ändå. Och då vill jag att hon ska veta att det är just normer- som inte är till för att bry sig om.

Tjej/ Lilla gumman
Jag har märkt att många, typ alla inklusive jag själv tills jag kom på mig själv benämnde henne som lilla tjejen, lilla gumman osv. Och det är ju inget förminskande i det tänker ni. Det är sant, men. Alltid detta men. Genom att tilltala henne och använda kategoriseringen kön så befäster vi att kön är en viktig del av din identitet. Och genom att fästa vikt vid hennes kön kommer könsnormer kunna få fäste bättre eftersom hon främst kommer identifiera sig som tjej och kanske inte person, och könsnormerna i sig är det dåliga- inte att vara tjej eller kille eller något där emellan. Förskolor som jobbar aktivt med genusfrågor gör så att de låter bli att köna i onödan. Man säger till exempel inte ”kom nu killar och tjejer” utan kallar dom istället för barn, eller vid namn. Det tar bort betydelsen av vilket kön man har och alltså förväntningarna på vilket beteende man ska uppvisa. Vissa fnyser kanske här och tycker att det går till överdrift, men fundera på varför man SKA kategorisera på kön? Jag menar om inte könstillhörigheten är relevant i sammanhanget bör vi ju inte använda kategoriseringen? Vi är så vana vid att benämnas utifrån vårt kön att vi inte ens reagerar på att det är orelevant. Byt ut killar och tjejer mot religion eller vikt eller andra skillnader och se hur himla konstigt det blir.

”Kom nu kristna och muslimer! Nu äter vi.” Said almost no one ever hoppas jag.
”Kom nu tjockisar och smalisar. Nu går vi på bussen här.” Said no one ever hoppas jag.
”Kom nu rikisar och fattisar. Nu går vi till lekparken.” Said no one ever hoppas jag.
”Kom nu svenkar och invandrare. Nu är det samling.” Said no one ever hoppas jag.

Vi lär barn vad som skiljer dom åt genom vilka benämningar och kategoriseringar vi använder. Och jag vill inte att barn ska lära sig att det är skillnad på killar och tjejer. Alla människor är olika men låt oss inte intala de små liven att kön är det som främst skiljer dom åt.

Sedan finns det miljoner andra grejer jag vill rätta folk på men det här var de två vanligaste just nu i alla fall.

 

Den dåliga stämningen

Ni vet när man hamnar i en diskussion om jämställdhet (oh allt för ofta säger ni) och personen, jähävligt ofta en man, som inte kanske upplevt det hela som så illa som du hävdar att det är ställer dig mot väggen med vad han tänker kommer bli end of discussion, nämligen att be dig backa upp det du säger med fakta?

Du bara ”My pleasure!” *tänker stackars människa vet inte vad han gett sig in på och lycka till*

Då uppstår den dåliga stämningen. Inte bara vilken dålig stämning som helst, utan den feministiska dåliga stämningen om ni frågar de VKM (vita kränkta männen). Den kan beskrivas som motsatsen till den dåliga stämningen som uppkommer när någon till exempel deklarerar att hen är lite rasist, ni vet när andra i rummet börjar utbyta blickar och den här minen förekommer oftare än innan bomben släpptes pga att det är så sjukt att vara det:

Nej den feministiska dåliga stämningen kan nästan beskrivas som motsatsen faktiskt, anledningen är enkel- för att fakta slår upplevelse när det kommer till sånt här. Och i 99,9 % av fallen när man snackar jämställdhet och feministen langar fram siffrorna så dör liksom skeptikerns argument ett efter ett. Dom går ett grymt öde till mötes där pinsamheten över deras ignoranta naiva världsbild om att alla är likabehandlade och det bara är att kämpa för alla HAR FAKTISKT samma förutsättningar…

… ja då blir det helt enkelt lite obekvämt.

Men är det någonting som jag har kommit fram till så är det att jag inte tänker försöka undvika dålig stämning som upprätthåller förtryck. För om man tänker efter så tror jag att många kvinnor lärt sig att prioritera mäns välbehag framför sitt eget. Tex om någon säger något sexistiskt så viftar vissa bort det för att inte just dålig stämning ska uppstå. Vi får höra att det inte är värt det och nu går vi vidare bara se så! Men vad man då glömmer här är att den dåliga stämningen redan äntrat rummet. Bara att det var du som upplevde den pga kommentaren. Så i fall som detta kan man liksom inte välja bort dålig stämning, man kan bara välja vem som främst ska uppleva den, och jag tänker att det väl är bäst om den vars beteende behöver ändras ges tillfälle att ändra sig med hjälp av lite motiverande pinsam konfrontation.

Så. Facts my darlings, kan din fakta! Världen är full av tyckare utan underlag för sina argument och om vi ska övertyga fler om att vi behöver jobba vidare för att få till jämställdhet så behöver vi kunna visa att ojämställdhet fortfarande råder.

 

 

Harmlöst kvinnofrågande

Vi har nått punkt nummer tre på den konstiga listan om tips på hur kvinnor kan göra på jobbet för att inte tas som hotfulla. För DET hade ju varit fr-uk-tan-svärt. Så, den här listan tar nu upp den rätt så vanliga, i alla fall i min bransch, situationen när man ska maila någon (vi får väl anta att dom här menar en manskollega) och be om något, ni vet det man gör på arbetsplatser där folk har lite olika professioner. Det finns då tydligen ett sätt man kan göra detta utan att trampa på några ömma små manstår, för herreguuud- man kan ju bara inte be om det man behöver ju. Inte om man är kvinna.

Skärmavbild 2016-09-01 kl. 12.10.16.png

Visst att man kan slänga in en socialiseringsmening när man ber om något, men alltså. Kika lite, tusen glada gubbar, massa utropstecken. Föreslår dom att vi ska börja uttrycka oss som om vi vore 12? Är det tillräckligt icke-hotfullt?

Låt oss också titta vidare på vad effekterna av de två nämnda sätten har. Mottagaren, Jake, kommer med stor sannolikhet visualisera hur du som avsändare är när du skriver detta. Vi kan ta en titt och sedan fundera på vilket vi helst vill att Jake visualiserar oss som.

Alternativ ett, det så kallat hotfulla:

Alternativ två, barnversionen, eller jag menar det icke-hotfulla:

Igen undrar jag vad det är för män som förväntas vilja att kvinnor de jobbar med förminskar sig själva och infantiliseras?

Nu kan ju mansrättsaktivisterna komma här och vara missnöjda, dom skulle kanske hävda att det väl är superdupertrevligt att avdramatisera lite på jobb. Men alltså, i så fall undrar jag var trevlighetstipsen för män är? Visa mig det stora antalet listor på hur män kan lära sig att mysa till det på jobbet. Hur män kan uppfattas som lite skojsigare och som vandrande stämningshöjare. Missförstå mig rätt nu, jag är all for trevligheter, men inte som kvinnogöra.

Här kan ni kolla in de två tidigare dåliga tipsen om ni vill:

Del 1

Del 2

Feminism är något för dig Krister!

Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg från en Krister. Han har kommenterat tidigare här och jag kan ju bara säga att han verkar ha fått det här med feminism lite om bakfoten. Men Krister- du är inte ensam! Det finns massa människor med en lite verklighetsfrånvänd bild av vad feminism är och vad vi feminister står för! Ingen fara, du har kommit rätt för jag tänkte att jag skulle förklara för dig så du inte behöver gå omkring och tro att alla feminister vill dig illa och skrattar åt när män far illa. Dessutom kan du sedan sprida ordet vidare till dina gelikar, bli en sån här kille som nedan, och på så sätt kan vi hjälpas åt att kämpa för samma sak. Underbart!

Okej, vi börjar med att titta på vad Krister skrev:
Lägre livlängd för män, nästan bara män som dör i arbetsplatsolyckor och betydligt fler män tar livet av sig än kvinnor. Jämställt? K.

Om jag förstår det hela rätt så har Krister hittat några områden där män far illa, inte bara det- MER illa än kvinnor inom samma områden. Och av avslutningen att döma så menar han att det inte är jämställt, och då att män har det värre? Specifikt här eller i allmänhet vet jag inte. Kanske att när man pratar om feminism och det strukturella förtrycket mot kvinnor så kanske han känner att vi helt missar att män OCKSÅ far illa?

Absolut Krister! Män drabbas också av att vi lever i ett patriarkat med skadliga könsnormer. Feminismen vill också råda bot på detta, det finns många som kämpar för att speciellt mansnormen som skadar män själva och är en stor anledning till att män skadar andra ska suddas ut och ersättas av härligare normer! Att män pga mansnormer där de inte ska visa känslor väljer att inte söka vård är hemskt. Men jag skulle inte säga att männen låter bli det pga av kvinnorna, eller? Att män dör i arbetsplatsolyckor kanske inte heller beror på varken kvinnor eller feminister specifikt heller? Vi vill ju jobba med att arbetsplatser ska bli bättre ställen för både kvinnor och män. Vi vill att machonormen (som är rätt vanlig på arbetsplatser med majoriteten män, vilket också är arbetsplatser där flest olyckor sker) ska jobbas bort för den är skadlig. Matchonormen gör att män känner sig tvingade att ta risker, annars bli man kallad glåpord av andra män som inte sällan är kvinna, brud, bög osv. Alltså män kallar andra män för detta i syfte att trycka ner, för att det bland dessa män anses sämre att vara kvinna eller homosexuell. Det är inte feministerna som står där på byggarbetsplatsen och hetsar män att inte vidta tillräckliga säkerhetsåtgärder Krister. Så om man ska beskylla något så  är det inte feminismen utan mansnormen kanske?

Sen kan jag förstå att du kanske inte känner igen dig i att män skulle ha det så himla mycket bättre än kvinnor. Stämmer det? Du kanske inte alls upplever att du har himla massa privilegier? Och det kan stämma- just du kanske har blivit rätt så jävla orättvist behandlad. Och det är ju skittråkigt. Men, feministerna är inte din fiende. Vi säger att män, som grupp, innehar privilegier som kvinnor, som grupp, inte har. Det betyder inte att vi hävdar att alla män har det bättre än alla kvinnor som individer. Det finns klassskillnader och andra parametrar som styr vilka privilegier människor har. Intersektionalitet kan du googla om du vill sätta dig in i detta! Eller läsa om det jag skrivit här. Det här med att män har det bättre strukturellt beror på att vi lever i ett patriarkat. Kort kan det beskrivas så här:
Patriarkat är ett samhällssystem där män har den primära makten och de flesta ledande positioner inom politiska-, ekonomiska-, religiösa-, sociala-, och finansiella institutioner domineras av män.
Du ser ju, strukturellt, inte alltid individuellt.

Angående det här med att män inte lever lika länge som kvinnor så är det också något jag tror beror lite på vilka normer man har att följa. I illustrerad vetenskap har man tittat på det och sett att det finns vissa genetiska-, hormonella- och livsstilsanledningar till detta. De genetiska och hormonella har vi feminister inte så mycket att säga till om, men livsstilsanledningarna som att män generellt dricker mer, tar sämre hand om sig, besöker läkare mer sällan försöker vi råda bot på genom att förändra mansnormen, så även där är feminismen bra för dig Krister.

Om detta inte är anledning nog att ansluta dig till den feministiska värmen så kan du bara höra av dig igen med vilka oklarheter som råder så ska jag försöka förklara. Ha en bra dag!

 

Kvinnofälla nummer 58652749?

Hörrni vi måste ta en avstickare i serien om asdåliga tips för kvinnliga ledare och snacka om en grej som min vän påminde mig om här om dagen.

Innan jag gick hem på föräldraledighet så pratade jag med min chef om vad jag vill göra när jag kommer tillbaka, sedan har jag under ledigheten här fått en ny chef som jag också haft den här diskussionen med. Vi verkar ha liknande bilder av vad som kan vara ett bra nästa steg för mig. Men, då till vår spaning. Jag har i båda fallen fått rådet att sitta still i båten ett enligt mig rätt bra tag, detta för att jag ska komma in i det här med att jobba och ha barn samtidigt med allt vad det innebär när min föräldraledighet är över. Lämning, hämtning, vab och sådant antar jag man syftade på. Kanske logistik på hemmaplan med matplanering? Råden förtäljde inte dessa detaljerna, men man kan ju ana och kanske anta att det var detta man syftade på.

Vi undrar om män som blivit pappor också får rådet att lära sig rodda hemmalivet FÖRST, innan man tänker på några utsvävningar i karriären. Prio på rätt sak liksom. Eller kan det vara så att män inte förväntas ta det där ansvaret hemma? Och om de gör det så inkräktar det i alla fall inte på deras jobbåtaganden?

Grejen är att båda dom här personerna som säkert i all välmening värnat om min personliga stressnivå är vad jag skulle bedöma rätt så insatta i jämställdhet och så. Den ena är kvinna och har barn och har jobbat på bra under åren ändå, samma med mannen. Så båda har barn, de har själva lyckats balansera det. Ändå får jag rådet att chilla?

Jag kanske kommer förstå vad de menar när förskoletiden börjar om drygt ett år, och det kanske är jävligt provocerande att säga att alla fruk-tan-svärda grejer jag enligt kreti och pleti kunde förvänta mig av första tiden med bebis inte inträffat, så jag tänker att man kanske inte måste förbereda sig på att det blir hemskt framöver heller. Dessutom tänker jag att om vi hela tiden ska ta höjd för katastrofer så finns det himla massa andra scenarier jag hellre gör anpassningar för än avvaktar med lite utveckling på jobbet.

 

 

Kvinnor och deras idéer

Vi har nu kommit till del två i följetongen skitdåliga-förslag-till-kvinnliga-ledare. Eller som artikeln jag läste hävdar: Icke hotfullt ledarskap för kvinnor. Strategier för hur kvinnor kan leda utan att trampa på stackars ömtåliga manstår när de agerar i sin en-ORM-t okvinnliga roll som chef. Nu kör vi!

Skärmavbild 2016-08-08 kl. 08.03.19.png

Såatteeeh.  Så många fel så lite tid att orka med detta. För det första: Vilken ens halvvettig människa anser att en kvinna som säger att hon har en idé är hotfull? Förutsatt att själva idén då inte är något i stil med ”Jag gick precis en kurs i manskastrering, och jag behöver några att testa på, tänkte att den här lilla gruppen vita medelålders män är toppen”. Men låt oss anta att det inte är det dom menar här. De menar alltså att kvinnor inte ska vara tydliga med att de har ett förslag, man ska istället förminska sig själv och bara tänka lite högt, inget någon behöver ta på allvar man vill bara använda sin lilla pipiga kvinnoröst och säga vad man tänkt ut med sin lilla kvinnohjärna. Sedan om någon vill förbarma sig över det lilla, lilla kvinnotanken och förverkliga det så är det ju en ära.

I artikeln skriver dom också den här moderna meningen: When you share your ideas, overconfidence is a killer. You don´t want your male coworkers to think you´re getting all uppidy. Instead, downplay your ideas.

Sedan för att vara extra tydliga med vad dom menar med att man ska förminska sina ideér har dom lagt in några förslag på hur man gör det på bästa sätt:
”Thinking out loud”
”Throwing something out there”
”Dumb”
”Random”
”Crazy”

Eh. Tack men nej tack till det här sjukt dumma förslaget. Herreguuuud, följ för ditt liv inte det! Det här så kallade icke hotfulla förslaget gör inget annat än förminskar dig. Genom att använda dig av den här typen av retorik förmedlar du bara att det du säger inte är värt att ta på allvar. Du framställer dina förslag som frivilliga att ta i beaktning, istället för att vara tydlig så folk vet att de behöver ta ställning till det du sagt.

Och igen, om vi ska anta att män inte kan hantera kvinnor som säger sina idéer, då kanske det är männen som är problemet och behöver förändras. Ett litet förslag bara.

Vill du läsa del ett så hittar du den här.

Följetong i icke hotfullt ledarskap för kvinnor

Här om dagen råkade jag komma över en artikel som en gammal vän till mig kommenterat på Facebook. Det var en lista på strategier, eller förlåt, en lista på strategier för kvinnor specifikt i hur de kan leda utan att anses hotfulla. Min första reaktion:

Tyvärr hade jag anledning att fortsätta med exakt samma när jag kollade vidare. Det var så absurt att jag faktiskt tror att den är skriven jähävligt ironiskt. Men, man vet aldrig. Folk som hade kommenterat den på fejjan verkade liksom köpa hela paketet och bara Ooooh, vilka super-kämpe-goa-idéer-för-kvinnliga-leeedare!

Mina känslor för listan får omöjligt plats i ett inlägg, så- vi delar upp det lite så har vi även ett sommarnöje att götta ner oss i som ger kraft åt arbetslivets utmaningar när ni ska tillbaka efter semestrarna! Med kraft menar jag en bestämd känsla av att vi måste kämpa vidare för att få till vår feministiska drömvärld där enhörningar går fritt med upplysta kvinnor, män, och alla där emellan och solen skiner och inga sexister finns och alla har lika lön! Själv är jag ju ledig något halvår till, får väl gå tillbaka och fräscha upp minnet när jag ska tillbaka in i gubbröran.

Nu kör vi igång!

Skärmavbild 2016-07-31 kl. 15.31.29.png

Till denna bilden förklaras det i artikeln att det är bättre för kvinnliga chefer att fråga manliga medarbetare vad de tycker om att göra en uppgift till ett visst datum istället för att säga när det ska vara klart. Detta för att det får honom att känna att du undrar vad han tycker mer än att du säger vad han ska göra.

Alltså inget fel i den här ledarstilen, det är väl toppen att involvera sina medarbetare i beslut- på mitt jobb uppmuntrar jag chefer jag hjälper att gå mer åt denna typen av ledarstil. Men att motivera det med att just män känner sig mindre tillsagda av kvinnor, det är bara dumt. Antingen ska chefer, oavsett kön, göra så. Eller så ska de, oavsett kön, inte göra så.

Vidare så finns det också olika typer av uppgifter som har olika strikta datum de behöver bli klara på. Vissa grejer kan vänta, andra inte. Då är det väl himla fiffigt om de med strikt deadline kommuniceras som just det, och inte något fri hopp-och-lek-uppgift för att inte såra det manliga egot.

Dessutom tycker jag att den här typen av tips bidrar till bilden av män som oresonliga grottmänniskor som inte har respekt för människor oavsett kön förstärks. Dom finns, men jag tycker att vi kan börja med att ha högre tankar om folk initialt.

Så nja, halvt underkänt tips säger jag. Såvida det inte korrigeras till att gälla samtliga chefer.